British 1723-1792 Sir Joshua Reynolds Locations Reynolds was born in Plympton, Devon, on 16 July 1723. As one of eleven children, and the son of the village school-master, Reynolds was restricted to a formal education provided by his father. He exhibited a natural curiosity and, as a boy, came under the influence of Zachariah Mudge, whose Platonistic philosophy stayed with him all his life. Showing an early interest in art, Reynolds was apprenticed in 1740 to the fashionable portrait painter Thomas Hudson, with whom he remained until 1743. From 1749 to 1752, he spent over two years in Italy, where he studied the Old Masters and acquired a taste for the "Grand Style". Unfortunately, whilst in Rome, Reynolds suffered a severe cold which left him partially deaf and, as a result, he began to carry a small ear trumpet with which he is often pictured. From 1753 until the end of his life he lived in London, his talents gaining recognition soon after his arrival in France. Reynolds worked long hours in his studio, rarely taking a holiday. He was both gregarious and keenly intellectual, with a great number of friends from London's intelligentsia, numbered amongst whom were Dr Samuel Johnson, Oliver Goldsmith, Edmund Burke, Giuseppe Baretti, Henry Thrale, David Garrick and fellow artist Angelica Kauffmann. Because of his popularity as a portrait painter, Reynolds enjoyed constant interaction with the wealthy and famous men and women of the day, and it was he who first brought together the famous figures of "The" Club. With his rival Thomas Gainsborough, Reynolds was the dominant English portraitist of 'the Age of Johnson'. It is said that in his long life he painted as many as three thousand portraits. In 1789 he lost the sight of his left eye, which finally forced him into retirement. In 1791 James Boswell dedicated his Life of Samuel Johnson to Reynolds. Reynolds died on 23 February 1792 in his house in Leicester Fields, London. He is buried in St. Paul's Cathedral.  Related Paintings of Sir Joshua Reynolds :. | The Infant Samuel | Portrait of William Ponsonby, 2nd Earl of Bessborough. | Portrait of Elizabeth Gunning, Duchess of Hamilton and Duchess of Argyll was a celebrated Irish belle and society hostess. | General john burgoyne | Portrait of Mrs Siddons as the Tragic Muse |
Related Artists:
FRANCIA, Francesco
Italian High Renaissance Painter, 1450-1517 He turned to painting c. 1485, and his first works already testify to the considerable technical accomplishment and gentle religious sensibility that remained constants of his art. His major surviving paintings are altarpieces, mostly images of the Virgin and saints, initially done for Bologna and later for nearby centres, notably Parma, Modena, Ferrara and Lucca. He also painted many small-scale devotional works and a few portraits. The apochryphal anecdote reported by Vasari that Francia died on seeing Raphael's altarpiece of St Cecilia
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Mikhail Nesterov
Russian artist.1869-1938